Tänk differently in anderen langues

imageVilket språk vi använder när vi tänker och pratar påverkar även HUR vi tänker och känner. Enligt The Independent har forskare i en studie med svensk/spansk-talande personer kommit fram till att vi uppfattar tid olika beroende på vilket språk vi använder.

Själv har jag också olika känslor beroende på vilket språk jag använder, vilket gör att det ibland är svårt att översätta. Fast det är en korrekt översättning känns det ändå inte helt rätt.

Det är även olika på olika språk hur det uppfattas. På svenska och engelska är det viktigt att beskriva så att läsaren förstår. På tyska räcker inte det, där måste språket vara högtravande om man vill bli tagen på allvar. En tyskalärare jag hade, som även var utbildad översättare, berättade att när de översatte vetenskapliga engelska texter framför allt skrivna av amerikaner, var de tvugna att ”krångla” till det. Ett exempel var att ett objekt hade ”storleken av en hockeypuck”.  Det fick de inte skriva i den tyska översättningen, utan det skrevs om till ”en cylinder med diametern 10 cm och två cm höjd”.

Tänk på det svenska uttrycket ”om vi tar hänsyn till…motpartens argument…” så skulle jag på engelska säga ”consider” och på tyska ”in Betracht ziehen”. På svenska känns ”ta hänsyn till”, som mer hänsynsfullt och inkluderande, på engelska övervägen man båda sidor, medan den tyska versionen är rent saklig och helt utan empati.

Men det stämmer bra överrens med hur tyskar argumenterar. Här måste man uttrycka sig med säkerhet ”Fakt ist” (så här är det). Säger du ”jag tror” så blir det du säger ifrågasatt på ett nedlåtande sätt. Om de ens bryr sig om att fortsätta lyssna.

Mest sker dock skillnaderna omedvetet. En kollega påpekade förundrat efter ett möte, att jag pratade med ett lägre tonläge på engelska än på tyska. Det hade jag ingen aning om!

Annonser

Svenskheten går genom magen

Kalles kaviar, fiskbullar och blodpudding är något mina barn vägrar att äta. Hur kan de inte tycka om dessa kulinariska specialiteter? En förkärlek till den här maten ligger väl i generna hos oss svenskar, eller? 

I torsdags hade vi ärtsoppa och pannkaka till middag. En svensk tradition jag har växt upp med. Tänkte att det kunde vara mysigt att införa. Jag hade visserligen anat vad som skulle komma. Och så blev det också. Rynkade näsor och kritiska frågor om innehållet. De åt upp sina, bara till hälften fyllda, tallrikar med ärtsoppa ENBART för att det var villkoret för att få pannkakor. Efteråt påstod de att soppan smakat gott, men jag är inte säker på sanningsgraden…

När min tyske sambo springer in på Pressbyrån för att köpa med sig en påse Ahlgrens bilar hem, så känns det himla bra. Inte kanske för godiset i sig, utan för att han gillar något som är typiskt svenskt, något jag kopplar ihop med barndomsminnen och Sverige. Han sorterar de efter färg och lägger de i olika högar medan han äter dom. Precis som jag gjorde som barn. Härligt!

Men varför är det så viktigt att mina barn gillar svensk mat? Varför tycker jag att det är tråkigt när de inte gör det? Bortsett från att jag får sitta och äta blodpuddingen själv. Är det för att det förbinder oss människor när vi gillar samma saker, har samma intressen? Och när någon inte tycker om de saker man själv gillar kan det kännas som att de tar avstånd från en själv?

Mmmmmmmm……

Jag tror att jag som bor utomlands gärna vill känna den här gemenskapen -kärleken till det svenska-tillsammans med mina barn. Sitta tillsammans vid frukostbordet och njuta av en macka med Kalles kaviar och ost. Njuta av smaken och känna mig svensk. 

Sentimentalt? Ja.  Vet jag att det inte gör dem mindre svenska? Ja. Vet jag att de älskar mig lika mycket ändå? Ja.

Och ändå saknar jag att detta fantasiscenario inte förekommer…..

Ja = nein

Säger du ja till en sak säger du samtidigt nej till en annan sak. Så här dagarna innan jul blir det extra tydligt.

Idag, sista dagen på jobbet i år, hade jag tänkt gå tidigt. Men så kom chefen och bjöd in oss på kaffe. Jag klarade inte av att säga nej och nu kommer jag alltså hem senare än jag tänkt mig. = Ingen middag ihop med barnen….

Säger du ja till att jobba över för att hinna med att få allt färdigt innan jul = Så säger du nej till att läsa godnattsaga för barnen på kvällen (igen!)

Ja till vinkväll med mammagruppen = nej till fredagsmys med familjen

Stanna hemma i Tyskland över jul = nej till jul med föräldrar och bror (och min brorsdotter som jag inte träffat ännu)

Så länge vi träffar dessa val medvetet är det ok. Man kan inte göra allt. Men ofta är det för att man inte tänkt efter innan man säger ja. Eller för att det är svårt att säga nej.

Om man försöker tänka på vad man säger nej till när man säger ja, så kanske det är lättare att säga nej till vissa saker. Prioritera mer medvetet. Kanske kan bli något att träna på nästa år?

Tävlingsinstinkt- tävla mot vem?

img_0287

 

Det tävlas hela tiden. Olympiska spelen, Melodifestivalen, lekarna på barnkalas, konkurensen om karriärmöjligheter

Men det viktigaste är inte att vinna. Eller? Jag har kommit på mig själv att det nog beror på. Beror på vad man gör, med/mot vem man gör och vilka förutsättningarna är.

När jag i morse spelade ett ”my little pony”-spel med femåringen, gjorde jag det för att vara social. Hon tycker det är ett kul spel och jag tycker det är trevligt att göra något ihop. (Spelet i sig är ärligt talat inte min favorit…) Jag låter henne gärna vinna. Jag har inget behov av att vinna. I alla fall inte så länge jag inte försöker.

När hon vunnit två gånger i rad, blev jag dock lite sporrad att spela mer strategiskt- men förlorade ändå! Motvilligt måste jag erkänna för mig själv att det kändes surt att förlora mot en femåring, som inte ens riktigt förstått spelreglerna!

Å andra sidan, när jag spelar squash med kollegorna har jag inget emot att förlora. Där mäter jag min framgång i hur bra eller dåligt jag spelat, inte i om jag vunnit eller ej. Tur det- eftersom jag aldrig vinner!

Jag började spela för knappt ett år sedan och brukar lyckas komma dit varannan vecka. Alla är mycket bättre än jag, men jag har avancerat från att vara absolut sämst till bara sämst. De som är halvbra har även slutat spela snällt. Det spelas inga lätta bollar längre utan de måste faktiskt anstränga sig för att vinna. Det är jag mycket nöjd med!

Så har tävlingsinstinkten med att göra hur bra man tycker man är jämfört med andra? När man inte har en chans att vinna, är ens egen prestation det viktiga. Och att ha kul. Medan när man känner sig överlägsen (som när man spelar mot en femåring) blir man en dålig förlorare? Samtidigt är det inte särskillt tillfredsställande att vinna mot de som ”är sämre” än en själv. Men att vinna mot någon som är bättre än en själv är mycket upplyftande och man njuter enormt av segern.

Tävlingsinstinkten verkar ju vara olika utpräglad hos olika individer. Det finns de som ska tävla i allt hela tiden, vilket ofta gör de osympatiska och jobbiga att umgås med. Och ska det vinnas till varje pris blir det skadligt, för företaget, för hälsan och för familj och vänner. Andra bara lägger ned i förväg och anstränger sig inte det minsta.

Så ett lagom mått av tävlingsinstinkt, där man anstränger sig lite extra för att göra en bra prestation, är nog en bra egenskap. Sedan är kanske det viktigaste att lära sig uppträda som en bra vinnare och en bra förlorare. Vilket för många nog är den största utmaningen…..

Konstigt eller bra att ha svensk mamma?

Ibland oroar jag mig för att min iver att lära barnen svenska, genom att nästan alltid och i alla situationer prata svenska med dem och fira alla våra mer eller mindre konstiga traditioner, kan leda till att de känner sig obekväma och annorlunda. 

J har i andra situationer grubblat i förväg över vad andra barn kan tänka och tycka- utan att det ens hänt något. Förra veckan hade de sportdag i skolan och hon hade inte förstått att alla kommer gå till skolan i träningskläder. Hon var nästan förtvivlad över att jag sa åt henne att ha på sig gympabyxor och jätteorolig över att de andra barnen skulle tycka att hon var konstig.

När gympabyxor betraktas som att vara konstig så måste väl att prata ett annat språk kunna vara jättekonstigt. Oroar jag mig för.

Men än så länge tycker barnen att det är något positivt. Häromdagen satt en av grannkillarna och skröt om att hans föräldrar kan engelska. Efter ett tag tittar J upp med uttråkad min och säger torrt: ”Min mamma kan nästan alla språk” och fortsatte leka med det hon höll på med. Så var det med det!

Så jag tänker att jag kan fortsätta att dränka dem med svenska och svensk kultur. Det gäller att passa på medan de anser det vara något man kan skryta om!

Äntligen älg!

imageAtt se älgar och fånga fiskar i Sverige är en myt! Skogens konung finns inte och skärgården är tom på fisk. Det var i alla fall vad L börjat bli övertygad om efter 11 år med semestrar i Sverige varje år. Då vi varje år varit ute i Stockholms skärgård, ofta bilat upp till Stockholm från Trelleborg och även flera gånger bilat upp till och runt i Härjedalen och Jämtland, borde vi ju haft möjlighet att se alla dessa älgar, om de nu springer runt överallt hela tiden.

Nåja, att det är så himla vanligt att se älg är nog snarare tyskarnas uppfattning än ett normalt svenskt scenario. L får varje gång på jobbet frågan om han sett älg på semestern. Och måste alltid säga nej. Även jag har fått den frågan ofta när jag lär känna nya människor. Men verkligheten är att jag sett högst tio älgar i hela mitt liv (Skansens älgar räknas inte!). Så även jag tycker att det är lite speciellt.

Så händer det! Vi såg älg! Det är dåligt med bildbevis, men vi såg fyra älgar i år! På väg upp till Ljungdalen, strax innan Flatruet, ropar L att han ser en älg. Innan jag hunnit hala fram mobilen ur handväskan hade älgkon med kalv hunnit springa in i skogen. Men om man tittar riktigt noga, kan man faktiskt se den.

En dryg vecka senare, när vi startat hemresan till Tyskland och vi precis åker in i Åkersberga, springer det upp en älgko med kalv längs med vägen. Här hade vi tyvärr inte möjlighet att stanna- annars hade vi fått perfekta närbilder!

Å andra sidan kanske det var bättre så. Hur coolt det än är med älg, är närkontakt inte att rekommendera. Vi kanske t.o.m. hade tur att de inte kommit ett par sekunder tidigare och sprungit ut framför bilen, för de var väldigt nära. Det hade varit mer älg än önskat….

What’s going on?

Not even 24 hours have passed and I’m already missing them!

This morning I was sitting there with my coffee all alone whith no pressure getting ready. No to-do-list, no children to get dressed and ready for kindergarden. But instead of just enjoying the quitet and calm moment I missed the kids. That is crazy, isn’t it?

Friday is normally my house-wife day, i.e. the most exhausting and most stressful day of the week. But today this is MY DAY to just relax and take care of myself. The weekend I will be spending with L, just the two of us, which I am looking forward to too. But today it is just me and that is absolutely awesome! But also a bit strange…

This situation hasn’t happend since I got children, which means almost seven years. I have been craving for time alone -and now I am sitting here and missing them!

Well, it really is great and I know the kids are having a great time with their grandparents. Always having someone else around me, I probably just have forgotten what it is like to just take care of myself.

So, I’ll do my very best to do a good job today: just taking care of me!

Cheers to me!

Hey, where is the champagne?

Vinglas